Att hjälpa en annan människa så att dennes egen förmåga att underhålla och avsluta processer, förminskas är inte snällt, det är kränkande.
Om du ska hjälpa någon, börja med att hjälpa dig själv från att hjälpa allt och alla.
Så tänker den korttänkte, “jaha” ska vi inte hjälpas åt då? Är det inte vad livet går ut på, att vara snälla och hjälpas åt?
Jo. Det kan vi göra, men när du går in och tar över en annan vuxen människas ansvar om och om igen kan du fundera på varför du gör det.
8 av 10 coachingar jag har handlar om att klienten har för lite tid. Är utmattad, sönderstressad och räcker inte till.
Varför är det så tror du?
Jo, för att merparten har satt en standard att leva upp till, som de ger vidare till sina barn. Fördelningen av hushållssysslor är typiskt en sådan sak. Man lär inte barnen hushållssysslor, (De är ju barn)
Man ifrågasätter inte gamla mögliga paradigm om att den ene ska göra allt och den andra inget.
Man täcker upp för flera i sin omgivning av 100 olika anledningar för att själv känna att man bidragit med något men på vägen tappar man bort omsorgen och faktiskt, kärleken för sig själv.
Hur ska du få tid till dig och det du skulle må bra av, tex: yoga, utbildning, resor själv eller med vänner, bio, läsa bok eller bara vara, om du konstant är där och gör saker för andra som de UTMÄRKT skulle kunna lära sig att klara av själva eftersom det är vuxna människor som du, ja DU gör inkompetenta genom att ta över deras ansvar.
?
Kärlek är att ge och ge tillbaka, ansvar till människor så att de kan växa.
Känns denna texten jobbig?
Är det så att det finns något som berör dig som du kanske kan fundera lite över? Då har jag väckt en tanke och kanske en känsla i dig. Bra!
Frigör dig. Och frigör andra från dig!
/Carola Lind