-Det är bra med tråkigt, säger jag och får flertalet höjda ögonbryn. Detta är ett tag sen men jag minns det så väl. En mamma med sin son mitt emot mig på en resa genom Danmark.Sonen är speedad, inte bara på Coca cola i nappflaskan utan även av Ipad och telefon samt såklart av att sitta stilla.
Pojkens alla skills uppvisas. Han är duktig på en massa olika saker medan mammans enda önskan om att pojken ska uppföra sig inte uppfylls.
Mamman ser undrande på mig och vill veta varför jag säger så. Vi har redan inlett ett samtal då pojken tagit första kontakten sonika genom att kasta sig i min famn.
Det är bra med tråkigt. Att ha det tråkigt ibland. Vi föräldrar behöver inte alltid bidraga till barnens stimulans. Vi behöver inte alltid uppfylla deras krav på att bli aktiverade. Barn är smarta. De klurar snart ut egna sätt att aktivera sig. Och, de behöver framförallt inte socker, som stimulans.
Mamman är uppriktigt nyfiken. Undrar om jag tycker att det är fel med cola. Undrar också om jag tycker det är fel med bus i allmänna miljöer. Verkar vilja ha en åsikt.
Vad skulle hända, frågar jag mjukt. Om du tog bort all stimuli som du ger, utöver din närvaro?
Vad skulle hända, om du, varje gång han krävde något av dig, bara gav honom din närvaro? Dina ögon vilande i hans. Dina armar om hans kropp. Dina andetag i samklang med hans. Din lek. Din lust att upptäcka och uppleva äventyr med honom. Ditt intresse för vad som sker i hans värld när ingen annan yttre stimuli ges.
Vad tror du, skulle hända då?
Mamman funderade en stund och sa sedan, du låter precis som min mormor!
Jag tror att jag tar det som en komplimang, sa jag och skrattade 🙂
Mamman sa sedan, jag tror, att jag själv skulle må mycket bättre och bli mycket gladare om jag upplevde och upptäckte livet lite mer med min son.
Det var ett samtal som ledde till många skratt och redan där, började mamman se sin son, reagera på hans skriande önskan om att bli sedd hörd och vidrörd. När mamman började knyta an till sin son på flera plan reagerade han genom att bli lugnare, söka mer ögonkontakt med henne och till slut somnade han i hennes famn.
Efter en stund och lagom tills jag skulle gå av tåget sov även mamman.
Det var ett fint frö att så tänkte jag, lycklig.
Ett minne från en av alla mina resor.
/Carola Lind