Under millenniumskiftet inträdde något spännande, nämligen ett paradigmskifte gällande kontroll, dominans och tvång i hästträning. Vågen växte och har de senaste åren, tjugo år senare, förmodligen nått den topp som vi under vår livstid kan få uppleva, med all den information som nu väller över oss med positiv förstärkning, belöningsbaserad träning och liknande metoder.
Jag var själv en av dom som stod på barrikaderna och höjde rösten om hur bra det var att vara hästens ledare och att man skulle backa den för att få den att förstå vem som bestämde. Flera år in på 2000 – talet trodde jag att det var den melodi jag ville nynna. Det enda det gav egentligen var ju skavsår i själen och negativa relationer. Allra helst med mig själv. Relationen till sig själv är den andra relationen vi har. Den första är till vår mamma, (Och den andra föräldern) sen separeras vi efter hand och skapar relationen till den egna personen innan vi skapar relationer med andra.
Blir man dominerad lär man sig att dominera och om alla i omgivningen och alla man ser upp till gör samma sak är det så livet är. Tills man en dag upptäcker att det inte är bekvämt, för en själv eller för någon annan och där börjar skiftet. Inne i en själv.
Om man jobbar med hästar, hundar barn eller vuxna spelar ingen roll. Grunden är densamma.
Relationen jag har till mig själv, kommer att spegla av sig i relationen jag har till andra och hur jag kommer att leda andra som vill lära av mig kommer att ge avtryck som antingen handlar om dominans eller positiv/konstruktiv relationsskapande.
I ett första möte med en häst, hund, ett barn eller en vuxen som jag är anlitad att på något sätt utbilda och vägleda, kommer min relation till mig själv, leda vägen för den individens relation till sig själv som är, grunden, till utveckling. Låt oss upprepa detta.
I ett första möte med en häst, hund, ett barn eller en vuxen som jag är anlitad att på något sätt utbilda och vägleda, kommer min relation till mig själv, leda vägen för den individens relation till sig själv som är, grunden, till utveckling.
Det finns egentligen inga skillnader då man som vuxen, när man söker hjälp för att förändra något i sitt liv är i ett barnstadie och ofta i ett hjälplöst sådant. Barn som vuxen, ofta samma problem, bara olika förutsättningar.
När skiftet kom, nu för många år sedan när jag var tvungen att börja se de positiva delarna med mig, ur en salutogen synvinkel, kändes det inte positivt alls. Det var oerhört provocerande att behöva syna sig själv och att endast fokusera på vad som fungerade, inte få korrigera, inte få dominera och inte få leda någon annan än mig själv. Det! Var tufft. Men det gav ju också något som jag aldrig förr känt. Mjukhet i hjärtat, tillgång till mina egna känslor och en längtan efter tillhörighet, samhörighet med andra med mjuk värdegrund.
Under åren har jag samlat på mig en mängd historier om barn, om barns utveckling, om unga vuxna med diagnoser, om funktionsnedsättningar och om barns utveckling. Jag är själv mamma till fyra barn där den äldste är född -91.
Under åren i Tyskland och Österrike jobbade jag mycket med barn, relationer mellan föräldrar och barn och barns relationer till sig själv. Detta har samlats och mognat till något större än vad jag först trodde jag kunde använda all erfarenhet till.
Spännande framtid kommer och jag får äntligen använda mig av allt jag samlat på mig under åren.
Att jobba med hästar idag, att få möta dom hjärta mot hjärta och få ge istället för att ta är mitt sätt att för alltid be om ursäkt för allt jag tagit från hästar när jag inte visste bättre.
/Carola Lind
