När jag skriver denna text jobbar jag på en skola där specialkost är en självklarhet utan krångel. Alla har det inte så. Jag minns min förvåning, första gången jag presenterades för detta koncept. Så som jag själv bråkat med skolan och specialkost för mina egna barn. Skolan jag jobbar på serverar dessutom frukost varje morgon till eleverna. Kan vi alla bara förstå och inse vad dessa åtgärder gör för barnens hälsa och skolgång!
Skola och mat.
Skolan är inte bara en plats för lärande, det är också en plats där barn förväntas äta, stå ut med dofter, tugga på saker de inte valt själva och göra det tillsammans med andra.
Det är här många barn dagligen tvingas hantera det som vuxenvärlden ofta kallar ”matkrångel”, men som i själva verket kan vara något helt annat. Något djupare, något kroppsligt, neurologiskt, något som inte går att ignorera eller uppfostra bort.
Vi måste börja prata om smakselektivitet, matselektivitet och doftselektivitet som det de är, tre helt olika sätt att uppleva världen. Inte tre olika sorters bortskämdhet.
Barn som reagerar starkt på matens smak, konsistens eller doft gör det inte för att vara jobbiga. De gör det för att deras nervsystem är känsligare. Deras hjärna bearbetar intryck annorlunda. De kan inte bara ”ta en tugga och svälja”. För vissa barn är en klick sås på tallriken lika stressande som ett överfall. För andra är doften av stekt fisk tillräckligt för att fly ut ur matsalen. Det är inte för att de ”triggas”, det är för att deras hjärna signalerar fara.
Det här är vanligt, särskilt hos barn med autism, ADHD, traumaerfarenhet eller sensorisk känslighet. Ändå fortsätter vuxenvärlden att kalla det ”matvägran”.
Vi har en skolmatsalspolitik som bygger på att alla barn är ungefär likadana, att man äter det som serveras, annars får man gå hungrig.
Vi säger att det är en del av livet. Men tänk om ”en del av livet” innebär konstant skam, kontrollförlust och känslan av att vara fel?
Mat är inte bara näring. Det är trygghet, kontroll, doft, minne, textur, identitet.
När ett barn säger ”jag klarar inte det här”, så menar de just det. Det är inte ovilja, det är oförmåga i stunden.
Vi som vuxna har ett val, antingen fortsätter vi att kriga mot barnens försvarssystem, eller så börjar vi samarbeta med deras biologi.
Det betyder inte att vi ger upp all pedagogik eller att vi curlar bort varje form av motstånd.
Det betyder att vi slutar kalla saker för trots när det är skydd. Att vi slutar kalla det vägran när det i själva verket kan vara överlevnad.
Nej, det är inte ”bara att smaka lite”. Inte för den som känner doften innan den kommer in i rummet. Inte för den som minns en kväljning från förskolan. Inte för den som måste se, känna och förutsäga varje tugga för att inte tappa kontrollen. Det är inte mesigt. Det är neurobiologi.
Om du jobbar i skolan och tänker att detta handlar om undantagsfall, tänk om.
Det är fler än du tror. Barn som lär sig att överleva skolmaten genom att stänga av, smuggla med sig knäckebröd, eller gå hungriga.
Barn som är rädda för att bli utskämda, nekade, ifrågasatta. Vi behöver inte fler matsalar som lär barn att anpassa sig till obehag. Vi behöver fler vuxna som ser, förstår, och lyssnar innan de dömer.
Ser du ett barn som pillar i maten, som vägrar doften, som bara äter tre saker, fråga dig själv, vad skulle hända om jag trodde på barnet? Vad skulle förändras om vi bemötte selektivitet med nyfikenhet istället för makt?
Det skulle förändra allt. Inte bara måltiden utan relationen. Tryggheten. Och i förlängningen, barnets möjlighet att vara sig själv, också vid matbordet.
Och mitt i allt detta, barn som inte kan äta viss mat, barn som överlevnadspillar i sin potatis, har vuxenvärlden startat ett nytt krig vid bordet. Inte om barnens behov, utan om vad som är ”rätt” att äta.
Köttätare raljerar om hur kroppen måste ha protein, helst från djur, och veganer svarar med samma eld, fast från andra sidan. Argumenten är ofta hårda, svepande och dömande. Men vet du vad som sällan ryms i dessa diskussioner?
Människors faktiska kroppar.
Kroppar som reagerar olika. Kroppar som är i läkning. Kroppar med diagnoser, trauman, inflammationer eller kulturella sår. Kroppar som bär olika arv, gener, tarmfloror och historier.
Det finns inte en enda väg till bra näring, lika lite som det finns en enda typ av barn.
Proteinbehovet är verkligt, men proteiner finns inte bara i kött. Växtbaserat protein kan fungera alldeles utmärkt, särskilt om det kombineras klokt. Animaliskt protein kan vara livräddande för någon vars kropp inte orkar bryta ner baljväxter. Det ena utesluter inte det andra, det handlar om respekt, biologi och helhet.
Kanske är det inte proteinet som är det största problemet. Kanske är det vår ovilja att lyssna på kroppen, både vår egen och andras.
Vad vi äter påverkar inte bara klimatet eller kolhydraterna, det påverkar vår känsla av trygghet och tillhörighet och just därför behöver vi sluta tro att vi vet vad som är bäst för någon annan.
Det är möjligt att tala för sin övertygelse utan att kriga. Det är möjligt att visa sin väg utan att trampa på någon annans. Vi behöver inte fler soldater vid bordet. Vi behöver fler ögon som ser och som delar med sig av sin klokskap med hjärtat.
Man kan inte bara byta mathållning rakt av, av alla de olika anledningar jag redan nämnt och säkert fler. Men, man kan öppna sig för alternativ i trygg takt och miljö.
Det pratas ofta om att barn ”måste lära sig att äta allt”. Att de är kräsna, bortskämda eller bara envisa. Men sällan pratar vi om det mest självklara, att deras smakorgan inte är färdigutvecklade.
Barn är olika än vuxna, både fysiskt och neurologiskt. Smaklökarna, doftminnet, nervsystemets tolkning av intryck, allt detta utvecklas i steg, inte i ett enda språng.
Barn är särskilt känsliga för starka, bittra och syrliga smaker. Det är en överlevnadsinstinkt från urminnes tider, att sky livsmedel som kan vara farliga.
Det innebär att smaken av broccoli, lök, senap, starka kryddor eller syrade produkter, som vuxna ofta älskar, kan kännas överväldigande eller till och med hotfull för ett barn. Det är alltså inte bara ovilja. Det är biologi.
Smakpreferenser förändras med tiden. Många vuxna som idag älskar kaffe, oliver och grönkål hatade det som barn.
Smaklökarna förändras under uppväxten. Särskilt mellan 5 och 12 års ålder sker en stor omställning och därefter påverkas smakpreferenser starkt av hormoner, social påverkan och erfarenheter.
Att då tvinga eller pressa barn till att äta sådant de ännu inte är mogna för i en tid när de fortfarande formar sin relation till mat riskerar att skapa motstånd, oro eller ätångest.
Mat behöver vara trygg, förutsägbar och meningsfull för att kunna utvecklas till något lustfyllt.
Det är det inte ett nederlag att barn inte vill äta allt. Det är ett tecken på att deras kropp och hjärna gör precis det den ska, skyddar, sorterar, lär sig.
Och när vi ändå pratar om vad barn äter, låt oss prata om vad de lär sig välja istället. För medan vuxenvärlden för krig vid lunchbordet om broccoli och bönor, står något helt annat och väntar bakom hörnet.
Halvfabrikat. Snabbnudlar. Sockerersättningar med oklar långtidseffekt. Energidrycker som marknadsförs direkt till tolvåringar. Skärmar som pumpar ut bilder på smält ost, frasiga friteringar och kolsyra med dopaminbelöning. Och plötsligt har barnen lärt sig något vi inte ville lära dem.
Mat ska kännas som en kick. Den ska vara söt, salt, krispig och trygg. Den ska inte vara för stark, för bitter, för levande eller för… äkta. Och framför allt: den ska vara valbar.
Den ska kännas som frihet i en värld där de ofta får väldigt lite att bestämma själva.
Vi oroar oss för barn som inte vill smaka grönsaker, men vi verkar inte ha någon större krisberedskap inför att många barn istället väljer det som alltid smakar gott, det som är konstruerat för att lura kroppens mättnad och hjärnans belöningssystem.
Det är inte barnens fel. Det är inte föräldrarnas fel. Det är inte skolans fel. Det är systemets konstruktion, vår kulturella blinda fläck och våra egna bortförklaringar som vuxna.
Det är ironiskt. Vi skäller på barnet som inte vill smaka en tomat, samtidigt som vi inte blinkar när samma barn köper en koffeindryck med artificiella aromer på rasten.
Vi säger att vi vill att barnen ska äta ”allt” men vi reflekterar sällan över vad det där ”allt” faktiskt innebär i dagens matlandskap.
Kanske är det dags att omformulera målet. Istället för att lära barn att äta allt, kanske vi ska lära dem att förstå sin kropp, känna in sina behov och välja medvetet.
Kanske ska vi sluta bestraffa selektivitet och börja rikta kritiken mot det som faktiskt urholkar vår hälsa nämligen tillgängligheten, marknadskrafterna och vår egen okritiska konsumtion.
För smak kan tränas. Mognad kommer. Förlusten av tillit till kroppen och tryggheten kring mat, den är svårare att få tillbaka.
/Carola Lind