En sak som många ryttare har gemensamt är att huvudet omedvetet tiltar åt ena eller andra sidan. Det kan verka obetydligt men det påverkar hela kroppens balans. Resultatet blir ofta en starkare hand med större inverkan i ena tygeln och en diagonal skänkel som släpar efter eller får svårare att komma till vilket i sig leder till spökrörelser i hästen.
Du har kanske hört uttrycket snett bäcken, ett begrepp som ibland används lite slarvigt. I de flesta fall handlar det inte om att skelettet faktiskt är snett, om det inte rör sig om en medfödd eller strukturell förändring. Oftare är det muskulaturen som arbetar olika på höger och vänster sida, där ena sidan kompenserar för rörelser eller belastning i den andra.
Just en sådan sak som att huvudet tiltar kan räcka för att skapa en kedja av kompensationer genom kroppen. När balansen förändras upptill behöver kroppen anpassa sig nedåt, vilket kan ge intrycket av att bäckenet står snett, samtidigt som styrka, rörlighet och koordination blir olika i höger och vänster sida.
Nacken kan beskrivas som en övergångszon mellan huvud och kropp, där balans, hållning, syn, käke, andning och nervsystem samverkar.
Den har inte bara en lokal funktion utan fungerar som en del av kroppens posturala system, alltså det system som håller oss upprätta och i rörelse.
Nackbesvär ofta hänger ihop med hur resten av kroppen arbetar, inte bara med själva nacken.
Om man följer kroppen vidare kan man ofta hitta tydliga punkter i nacken där spänningar samlas. Triggerpunkter uppstår sällan utan anledning, utan hänger ofta ihop med hur nervsystem, muskulatur och hållning samverkar i hela kroppen.
En vanlig punkt sitter i levator scapulae, muskeln som går från skulderbladet upp till halsryggen. Den innerveras bland annat från nerver i de nedre halssegmenten och aktiveras när skuldran lyfts eller hålls i ett spänt läge. Hos ryttare kan den bli överaktiv när ena sidan av ryggen arbetar mer, till exempel vid sned belastning i bäcken eller bristande stabilitet i ländryggen.
En annan vanlig punkt sitter i övre delen av trapezius. Den muskeln påverkas både av halsnerver och av nervförsörjning via den accessoriska nerven, som är starkt kopplad till hållning och huvudets position. När huvudet tiltar åt ena sidan behöver trapezius arbeta mer för att stabilisera, vilket ofta ger spänning som känns upp i nacke, bakhuvud och ibland bakom ögat.
En tredje punkt ses ofta i sternocleidomastoideus, den stora muskeln på halsens framsida. Den påverkas av både halsnerver och accessoriska nerven och aktiveras lätt vid ansträngd andning, stress eller när kroppen försöker stabilisera huvudet i en obalanserad hållning. Spänningar här kan ha samband med problem längre ner i kroppen, till exempel i bröstrygg, diafragma eller bäcken, där kroppen förlorat sin naturliga symmetri och behöver kompensera uppåt.
När man ser kroppen på det sättet blir en triggerpunkt i nacken sällan bara en punkt i nacken, utan en del av en större kedja där flera områden samarbetar.
Om vi tittar vidare på andning och diafragman kan vi i en kompensatorisk händelsekedja ofta hitta sternocleidomastoideus, SCM, som en muskel som börjar arbeta för mycket. När diafragman inte arbetar funktionellt tar hjälpmuskler för andning över, och SCM är en av de muskler som då lätt blir överaktiv. Den kan börja stabilisera både huvud, hals och bröstkorg samtidigt, vilket gör att den kan ge besvär på flera olika ställen.
Att ha triggerpunkter i SCM är ofta förknippat med symtom som huvudvärk, tryck bakom ögonen, yrselkänsla, spänning i käken och trötthet i nacke och axlar. Det kan också påverka balansen i huvudet och bidra till att man omedvetet börjar luta eller vrida det åt ena sidan, vilket i sin tur förstärker snedbelastning längre ner i kroppen.
I ett sådant läge är det inte ovanligt att problemet egentligen börjar i andningen, i bröstryggen eller i bålens stabilitet, medan spänningen visar sig i nacken. Därför kan arbete med diafragma, hållning och symmetri i kroppen ibland minska triggerpunkter i SCM utan att man först behöver behandla själva nacken.
Vid övergångar i ridning, när man växlar eller reglerar takt eller tempo, ökar kravet på stabilitet i bålen och samordningen i hela kroppen. Det är vanligt att man i det läget omedvetet håller andan eller gör andningen ytligare. När andningen stannar upp spänns diafragman, och kroppen tappar en del av sin naturliga fjädring och följsamhet.
I många fall handlar det därför inte om att man tar i för lite, utan om att kroppen håller andan och tappar sin symmetri. När diafragman får arbeta fritt blir det lättare att behålla balansen genom övergången utan att skapa onödig spänning i nacke, axlar och händer.
/Carola Lind
