Låsningar handlar sällan om vilja eller ovilja. De uppstår när nervsystemets belastning blir för hög och barnets förmåga att reglera kropp, tankar, känslor eller socialt samspel tillfälligt bryts.
För att förstå barnet behöver vi därför se vilken typ av låsning som uppstår och hur kombinationer kan samverka samtidigt.
Olika former av låsning.
En kroppslig låsning innebär att barnet inte får igång sin kropp trots en inre vilja. Barnet kan stå stilla, sätta sig ner, bli tung i kroppen eller upprepa att det inte kan. Det handlar om en stressreaktion där nervsystemet går in i ett frystillstånd.
En kognitiv låsning innebär att tankeförmågan tillfälligt stannar. Barnet kan inte välja, inte formulera sig eller fastnar i detaljer. För många intryck, otydliga instruktioner eller tidspress kan utlösa denna typ av stopp.
En emotionell låsning uppstår när känslorna blir för starka för att rymmas i barnets regleringsförmåga. Det kan visa sig som intensiv gråt, ilska, upprepningar eller total avstängning. Bakom finns ofta rädsla, skam eller tidigare negativa erfarenheter.
En social låsning handlar om att barnet inte får fram sina sociala förmågor i stunden. Barnet kan bli tyst, undvika ögonkontakt eller inte svara trots att förståelsen finns. Långsam bearbetningstid, osäkerhet eller rädsla att göra fel ligger ofta bakom.
En kravlåsning innebär att själva upplevelsen av krav aktiverar ett hot i nervsystemet. Barnet kan säga nej reflexmässigt, vägra sådant det egentligen vill eller reagera med stark ångest på små uppmaningar. Detta ses ofta hos barn med autism och särskilt vid en profil där kravkänsligheten är hög.
När flera låsningar samverkar. Exempel från en affär.
Föreställ dig ett barn som får syn på en sak i affären som de vill ha.
Situationen kan snabbt bli komplex eftersom flera system aktiveras samtidigt.
Först väcks en stark känsla av lust och förväntan. När ett nej kommer kan den emotionella belastningen stiga snabbt. Barnet kan då gå in i en emotionell låsning med gråt eller ilska.
Samtidigt ökar den kognitiva belastningen. Barnet behöver förstå avslaget, hantera besvikelsen, kanske tänka om och välja något annat. Om stressnivån redan är hög kan tankeförmågan sakta av, vilket skapar en kognitiv låsning.
När stressen fortsätter att stiga påverkas även kroppen. Barnet kan sätta sig på golvet, bli stelt eller helt tappa förmågan att resa sig. Den kroppsliga låsningen tar över.
Om situationen dessutom innehåller publik, tidspress eller social osäkerhet kan en social låsning förstärka reaktionen. Barnet får svårare att ta emot tröst, svara på frågor eller följa med därifrån.
Till detta kan kravlåsningen kopplas. Uppmaningar som ”res dig upp”, ”sluta nu” eller ”vi går härifrån” kan öka hotkänslan i stället för att hjälpa. Nervsystemet tolkar styrningen som ytterligare belastning och låsningen fördjupas.
Det som utifrån kan se ut som trots är i själva verket flera samtidiga låsningar.
Betydelsen av förståelse.
När vi ser låsningen som en stressreaktion förändras vårt sätt att tänka.
Fokus flyttas från att få barnet att lyda till att hjälpa barnet tillbaka till reglering.
Det handlar om att sänka kravnivån, minska intryck, skapa trygghet och ge tid.
Först när nervsystemet lugnar sig kan kropp, tanke, känsla och social förmåga åter börja samspela.
Att förstå kombinationen av låsningar är därför avgörande för önskad lösning.
Det är där grunden till ett verkligt hjälpsamt bemötande finns.
Lösningen för låsning i affär har vi fått fila på i många år. Min son kunde, när han var yngre, låsa sig ett par gånger varje vecka. Nu kan det vara ett halvår mellan gångerna och intensiteten skiljer sig åt. Det som löser låsningen bäst för honom är om en av hans systrar kommer till platsen och säger hej. Som ett mirakel vaknar han som ur en hypnos och allt är glömt. Nu är det ju inte alltid en syster i närheten och på gångavstånd så näst bäst blir ett samtal på Facetime.
Nio av tio gånger har detta fungerat.
Det gäller att hitta lösningen på låsningen och det är lättare sagt än gjort. I vårt fall är sällan jag som är på plats, lösningen. Och just den insikten har varit viktig.
Den påminner om att hjälpen inte handlar om vem som vill mest, utan om vad barnets nervsystem faktiskt kan ta emot i stunden. Det är lätt att vilja för mycket, att själv gå upp i affekt och att kanske bli besviken, både på sig själv, situationen och på barnet, även om man egentligen vet att det inte är konstruktivt och inte kommer att lösa någon låsning.
Min lösning för mitt beteende är att hålla alla moderskänslor utanför och bara se det som en mekanisk process som inte har med mig att göra över huvud taget. Att bemöta mitt barn konsekvent, att ha lösningsnycklar redo, (I vårt fall samtal med en syster) och att inte ta något personligt eftersom jag då förändrar min energi till något dåligt för barnet att bemöta.
Vad händer den tionde gången detta inte funkar då?
Ja, då sitter vi där. Ibland har han skadat sig själv. Ibland har han blivit aggressiv och börjat slåss. Då har vi fått freda hans zon, hållt folk borta och invänta tills en syster eller annan viktig person faktiskt kunnat ta sig till platsen.
Vad vi alltid behöver förstå är att barnet lider. Läcker energi och kommer att behöva mer eller mindre återhämtning eftersom alla varianter tar kraft och energi. I kombination med andra utmaningar som dagen kan ge gäller det att återhämtning kan erbjudas under dagen på flera sätt.
/Carola Lind