Ibland växer en stilla tomhet fram mitt i ett liv där vardagen rör sig genom sina uppgifter, relationer och återkommande rytmer, där mycket redan har funnit sin plats och där ytan bär spår av ordning, samtidigt som en mjuk känsla av avstånd kan anas mellan det som görs och det som innerst söker sin form.
Denna tomhet kan bära en lågmäld kvalitet som visar sig i övergången mellan dagens rörelser, i stunder då tempot sjunker och uppmärksamheten får vila i ett öppnare fält och just där kan en varsam fråga börja ta gestalt som mer liknar ett lyssnande än ett sökande efter svar.
I en tid där många liv formas genom yttre rytmer som hastighet, förväntan och ständig orientering mot nästa steg kan en annan rörelse samtidigt börja kännas närvarande under ytan, en långsammare riktning som söker sitt ursprung och som bjuder in människan att erfara den plats där handling, mening och närvaro springer fram ur samma källa. Tomheten kan då förstås som ett öppet rum där något ännu vilar i sin begynnelse, som en stilla mark där fördjupning får ta form i egen takt.
I detta rum kan början till ett återvändande anas genom en uppmärksamhet som långsamt vänder sig mot den inre punkt där livet samlar sin bärighet. Som en nollpunkt. Som en övergång och som en möjlighet. I denna fas kan vi förprogrammera dagen. Vi kan bestämma oss för återhämtning och anknytning inåt, ner i våra rötter för att samla krafter. Vi kan också få fullständig panik för att tomrum kan upplevas som misslyckande efter allt snabbt och vasst och stort som händer på utsidan, i vår yttre värld.
Båda möjligheter och såklart fler, finns, frågan är vad som skapar en hållbar framtid för just dig.
/Carola Lind