Morötter:
Vad tycker barnet om som kan vara riktigt lockande? Att få springa en snabb runda runt skolhuset? Att få sitta med en speciell vän? Att få sitta på en särskild plats eller i ett särskilt rum?
Något som man inte bara kan göra hur som helst men som barnet gärna vill och brukar vilja. Mat/kaka/fika ska ej vara morot.
Hemma kan det vara att titta på TV, spela datorspel, hänga med en kompis eller göra en utflykt. Man kan också separera dagens morötter, veckans, månadens och årets morötter. Stort och smått, allt är viktigt!
Det är lätt att misstolka moroten som en muta om man inte satt sig in i hur man kan jobba med schemat. Häng med i texten så ska jag förklara.
Att normalisera livets upp och nedgångar är lika bra från början. Det är så livet ser ut. Ibland är det bättre, ibland känns det sämre. Inget konstigt för oss vuxna, men för ett litet barn kan detta te sig ytterst märkligt och konsekvenserna av ett barn som inte får lära sig om motgångar kan bli riktigt tråkiga, både för barnet och dess omgivning.
Vi behöver inte alltid värdera bra och dåligt som bra och dåligt. Vissa saker och händelser bara är, för att det är så livet är. Drama kring motgångar ger inga positiva/konstruktiva processer, det kan istället vara ett alternativ att träna på sitt självförtroende och sin styrka att möta motgångar med lugn klokhet.
Exempel;
Min son behöver en stund med TV:n när han kommer från skolan. Vi upptäckte tidigt att det är hans sätt att varva ner, ladda om och orka fortsätta kvällen efter en tuff dag i skolan med allt vad det innebär.
På sonens schema ligger därför en stund med TV:n inplanerad.
När han kommer hem ska han hänga upp sina kläder, sätta sina skor på plats i hallen och sätta sin väska där den ska vara innan han får sätta sig vid TV:n.
Ja, ni fattar ju dramat som kan uppstå! Han vill bara in till sin bubbla, få glömma dagen och få vara för sig själv. Så står jag där och kommenderar rutiner och regler, hemska människa.
På hans schema finns också detaljerna med att hänga upp kläderna, sätta skorna och ställa väskan på plats. Sonens schema är ett bildstöd så det syns tydligt vad som menas.
När han i en sådan situation går i baklås och vägrar något annat än att få titta på TV:n är detta min hjälp. Jag kan visa honom vår överenskommelse. Hans schema, som vi gjort tillsammans, där det beskrivs steg för steg i vilken ordning saker ska bli gjorda.
Ibland skrattar han, skuttar ut i hallen och plockar upp sina grejer, ibland går han ännu mer i baklås och ibland blir han uppgiven och jätteledsen eftersom skoldagar gör en så trött!
Då förstår jag att man kan tänka, “Men människa, hjälp honom då”
Ja, det är precis det jag gör. Jag står fast med schemat, stilla, lugnt och tryggt. Visar bild för bild. För han vet vad som krävs eftersom det är inövat och utfört tusentals gånger.
Inte en enda gång har jag gett med mig och inte en enda gång har han behövt känna ett misslyckande, för det har alltid slutat med, inom några minuter, att han plockar upp sina saker.
Jag håller mig helt lugn. Behöver inte ens säga något ibland. Bara visa schemat. Där hans morot är TV:n och hans ansvar för sitt ska utföras först.
Det är ingen muta, det är inget hot, det är inget tjat. Bara en överenskommelse som ska hållas. Ett sätt att lära sig om framtidens vardagliga rutiner som kommer att behöva skötas.
Om jag som förälder inte lär honom det nu kommer hans omsorgsbehov att öka på som vuxen.
Min son må ha en kromosom för mycket men han kan ta ansvar precis som vilka andra barn som helst efter hans förutsättningar och det är just dom som vi föräldrar behöver ta reda på när vi skapar barnens schema. Kraven, morötterna och ansvaren ska skräddarsys och ibland behöver dom revideras varje vecka! Då får jag som förälder göra det!
Nu är det inte så ofta det låser sig. Oftast är det en smidig övergång från skola/fritids/hemma eftersom han vet vad som gäller. Det är istället väldigt lugnande, avkopplande och tryggt för sonen att veta händelseflödet han har framför sig. Denna trygghet kan vi ge alla barn.
I kommunikation med barnets pedagoger som ju träffar mitt barn hela dagarna, elevhälsan, habiliteringen, läkare och andra viktiga personer för mitt barn planeras var vi föräldrar kan lägga krav och ansvar för att det ska passa sonens behov och funktion.
Om en morot upplevs som en muta går den från att vara positiv/konstruktiv till att vara negativ/destruktiv och hela idén med att medvetandegöra det egna ansvaret faller platt.
Fasta morötter på schemat kan ha effekt på de rutiner som behöver läras in för framtidens vuxenroll.
Vilka ansvarsområden tycker du själv är jobbigt? Handla? Tvätta? Byta sängkläder? Dammsuga?
Barn lär av oss och om vi vuxna slarvar med våra rutiner eller helt enkelt utesluter barnen ifrån dom kommer dom som vuxna vara vilsna i det landskapet.
Barn har hela barndomen på sig att lära sig städa, jajamen, men dom har också en ypperlig möjlighet att lära sig hur ett hem fungerar och vi föräldrar kan fråga oss själva hur bra vi vill att vårt barn ska klara sig själv som vuxen!
Säkerställ att det alltid finns flertalet morötter på schemat. Helst i en följd som gör att de kommer efter något jobbigt, ansträngande. Var strategisk och lär ditt barn att bemöta sina styrkor och svagheter i ett bra flöde.
För att veta vad barnet upplever som ansvar och morot krävs att vi kommunicerar, både med barnet och dess närmsta omgivning. Att vi intresserar oss för barnet och lyssnar på riktigt.
I skolan kan det finnas fasta händelsekedjor som bildstöd.
“Jag vill ut och springa en runda runt skolhuset” Säger eleven. Ja, säger du, låt oss se på schemat för det! Är dessa delar avklarade först?
Då blir det tydligt för barnet vad som behöver göras först.
Eller är det så att moroten måste ligga först på schemat för att ansvarsdelarna ska orkas med?
Kom överens med barnet medan ni skapar schemaremsor. Ha båda varianterna och låt barnen ta ansvar för även det! Barn växer med ansvar och att få vara med och skapa scheman för dagen gör att barnet känner sig delaktig vilket medför att dom vill slutföra det som ni kommit överens om.
Tillbaka till min son, hallen och hans morot, TV:n. Jag försökte det, att ha TV:n först och att plocka upp grejerna i hallen sen. Mer drama har vi aldrig haft här hemma. Man får prova sig fram! När sonen väl krupit in i sin “efter skolan bubblan” Kan jag glömma att han ens kommer att titta på sin skolväska.
Flera föräldrar jag pratat med har en sak gemensamt. Barn som spelar datorspel, sitter uppe sent och inte vill gå upp dagen efter. Känns det igen?
Måste mitt barn ha en funktionsnedsättning för att ha ett bildstöd?
Å, nej, å nej. Jag älskar bildstöd! Jag älskar att berätta hur bra scheman är för alla! Jag menar, en kalender har du väl? Skillnaden är inte så stor! Mer än att ett bildstöd kan vara så mycket mer flexibelt och användbart för många olika situationer under dagen.
Gör du listor? Ja men se där! Det är ett stöd i din vardag för att inte glömma bort och för att din hjärna helt enkelt inte kan hålla reda på allt utan stöd.
Gör ett händelseflöde i valfri form med ditt datorspelande barn!
Gör det med eller utan bilder men se till att du har tidpunkter väl representerade. Och kära förälder, tillåt ditt barn att sätta reglerna! Japp! du läste rätt.
Genom diskussion kommer kompromiss. Genom kompromiss kommer förståelse för bådas krav och behov. Du må ha ålderns visdom med dig men ditt barn har utvecklat ett intresse, ett behov och kanske till och med ett beroende.
Du kan inte köra över ditt barn och sätta reglerna. Ditt barn behöver känna att det finns utrymme för bestämmanderätt och åsikter. Så, du sätter ramen!
Tex: 22.00 ska datorn stängas och du ska lägga dig. Om detta är ditt krav är det ramen. Ditt barn får inom den ramen sätta sitt schema.
Hur många timmar får ditt barn spela? 1, 2,3, 4 timmar?
Vilka andra åtaganden har barnet efter skolan och under kvällen? Hur lång tid tar er gemensamma måltid eller äter barnet själv vid sin dator? Inledningsvis ska föräldrarna inte försöka genomföra tiotusen förändringar.
Börja med att sätta ramen! Stänga datorn 22.00 Läggtid 22.15. Mobilen på flygplansläge 22.30 och uppgång när klockan ringer 06.15 kan vara den ramen du anger.
Tillsammans med ta ut smutstvätt, gå ut med hunden och göra läxan till exempel. Morötterna kommer ni överens om tillsammans. Kanske är det 1 timmes spelning per två ansvarsområde?
Det gäller att vara finurlig och lära känna vad barnet vill ha för morötter! Skapa alltid schemat tillsammans. Att barnet får vara delaktigt är helt avgörande för att det kommer att fungera.
Kräv inte att det ska gå helt smärtfritt i början. Tålamod krävs, det kommer ljusare tider, håll ut. Håll dig lågaffektiv och beröm med god timing när varje ansvarsområde avklarats! Och du! Ge inte efter!
Varken för dig själv eller ditt barn! Att ge ditt barn rutiner kan vara något av den bästa gåvan. En fin morot för en bättre framtid.
/Carola Lind