Kan ett samhälle fortsätta att utvecklas mänskligt om det samtidigt börjar avveckla utrymmet för människans eget skapande?
Det finns något motsägelsefullt i vår tids föreställning om utveckling.
Vi bygger samhällen med allt större kapacitet att organisera, effektivisera och producera. Vi mäter våra framsteg i ekonomisk tillväxt samtidigt som människans behov av att skapa och gestalta sin tillvaro allt oftare behöver motiveras utifrån ekonomiska principer.
Jag funderar över när vi började betrakta kulturen som en följd av välstånd snarare än en del av dess ursprung.
Människan har målat, sjungit, dansat och berättat långt innan hon byggde de institutioner som i dag förvaltar hennes tillvaro. Genom skapandet har hon tolkat sin omvärld, delat erfarenheter och sökt mening i sin existens.
Ändå blir kulturen ofta föremål för ekonomiska prioriteringar där dess värde förväntas kunna beskrivas genom resultat, besöksantal och mätbara effekter.
Jag undrar vad som händer med vår människosyn när skapandet börjar betraktas genom ett sådant perspektiv.
Samhällsutveckling skulle kunna handla om människans möjlighet att förstå sin samtid, påverka sin livssituation och uppleva delaktighet.
Här finns kulturens demokratiska betydelse. Att formulera en tanke, gestalta en erfarenhet eller bidra till en gemensam berättelse är också att göra anspråk på sin plats i världen. Tillgången till skapande sammanhang är en fråga om jämlikhet. Vilka människor ges utrymme att uttrycka sig? Vilkas erfarenheter betraktas som betydelsefulla?
I tider av samhällelig oro blir dessa frågor särskilt angelägna.
När ekonomin kräver återhållsamhet och framtiden upplevs som osäker behöver vi sammanhang där människor kan mötas genom sina erfarenheter och utveckla nya perspektiv.
Det är under sådana omständigheter som kulturens utrymme ofta börjar ifrågasättas.
Kanske säger det något om vår förmåga att skilja mellan det som håller samhällets organisation fungerande och det som ger dess människor möjlighet att växa.
Kulturpolitiken handlar om vilken betydelse vi tillmäter människans inre liv. Om vilka möjligheter vi skapar och vilka vi betraktar som självklara deltagare i samhällets gemensamma utveckling.
Jag skulle önska att dessa frågor fick större plats i den politiska diskussionen. Att vi vågade tala om värden vars betydelse sträcker sig långt bortom det som kan redovisas under ett budgetår.
Kanske är det just i tider av begränsade resurser som vår syn på kultur blir som mest avslöjande. Det är då våra prioriteringar visar vad vi egentligen menar med ett gott samhälle.
Jag tror att ett samhälles verkliga utveckling måste avläsas i människans möjlighet att vara medskapare av sin samtid.
/Carola Lind