Vad händer i människan, med människan och i människans omvärld-

– när vi accepterar ett språk som vi själva har slutat reflektera över?

AI-genererade texter sprider sig i en omfattning som saknar motstycke. Med dem följer ett alltmer igenkännbart språk, fyllt av konstruerade motsättningar och negationer. En retorisk konstruktion som upprepas så ofta att den riskerar att uppfattas som ett naturligt uttryck för mänsklig klokskap.

Formuleringar som:

• Det handlar inte om att prestera, utan om att växa.
• Vi behöver inte fler svar, vi behöver fler frågor.
• Det är inte resultatet som räknas, utan resan.

Tre exempel på hur en till synes djupsinnig tanke byggs upp genom att först avvisa något för att sedan framhäva något annat. Motsättningen skapar en retorisk effekt. Språket får en filosofisk klang medan tankeinnehållet kan vara förvånansvärt tunt.

Vi publicerar, delar och sprider dessa formuleringar. Orden får representera våra tankar, erfarenheter och övertygelser. Vi uppskattar budskapet och låter det passera vidare. Accepterar melodin och tar den till oss.

Språket är en del av hur vi utvecklar våra tankar. När vi söker efter ord, prövar betydelser och omformulerar våra resonemang sker en intellektuell bearbetning. Våra erfarenheter möter vårt ordförråd och ger upphov till något personligt. Vad händer med den processen när formuleringarna redan ligger färdiga framför oss?

Vi möter samma rytm, samma motsättningar och samma tillrättalagda slutsatser i personliga betraktelser, debattartiklar och offentliga samtal. Den individuella rösten riskerar att försvagas i en växande språklig likformighet.

Det finns något motsägelsefullt i att vi under en tid med närmast obegränsade möjligheter till kunskap och kommunikation samtidigt blir alltmer benägna att överlåta formuleringen av våra tankar åt tekniken.

Hur påverkar det vår förmåga att uttrycka tvivel, upptäcka nyanser och utveckla egna resonemang? Vad händer med kulturen när människors skilda erfarenheter allt oftare presenteras genom samma språkliga mall?

Språket formar våra relationer, våra samtal och vår förståelse av världen. Varje publicerad text blir en del av den gemensamma språkmiljön och påverkar vad vi så småningom uppfattar som naturligt.

AI ger oss stora möjligheter att utveckla vårt språk. Samtidigt ställer tekniken högre krav på vårt språkliga omdöme och vår förmåga till självständig reflektion.

Om vi låter språket formas utan vår eftertanke, hur länge dröjer det innan också vårt sätt att tänka börjar följa samma mönster?

Har det kanske redan hänt?

/Carola Lind