När du är förälder till ett funktionsnedsatt barn löper du risk för ohälsa. Detta är extremt skamfyllt och inget vi alls vill prata om egentligen men något vi verkligen måste öppna upp dörren för av hur många anledningar som helst.
Föräldrar till funktionsnedsatta barn löper risk att drabbas av ohälsa på flera olika sätt. Belastningen och påfrestningarna av att vara försörjare och vårdare kan vara överväldigande. Det finns ofta en brist på egentid och möjlighet till avlastning, vilket kan leda till utmattning och stress. Den sociala isoleringen som kan uppstå när föräldrarna inte kan delta i vanliga aktiviteter och relationer kan också bidra till en försämrad hälsa. Den sociala delen och behovet av att vara en del av ett sammanhang ingår i våra basala behov. Det är inte ovanligt att känna sig isolerad, Ofta kan bristen på förståelse från andra föräldrar eller samhället i stort skapa en känsla av ensamhet. Jag vet med mig själv att jag ofta tackat nej till inbjudningar och att folk till slut slutar att bjuda med mig, men en dag kanske jag kan, så snälla sluta inte att fråga! Bara att få frågan ger en känsla av tillhörighet.
Den stora ansträngningen som ibland krävs kan resultera i utmattning, sömnproblem och fysisk ohälsa. Den konstanta stressen och bristen på återhämtning kan även påverka den mentala hälsan, vilket kan leda till ångest, depression och låg självkänsla.
Föräldrar kan också uppleva skuldkänslor över att de inte kan ge sitt barn den vård och stöd de behöver, vilket ytterligare kan påverka välbefinnandet. Det är därför viktigt att föräldrar till funktionsnedsatta barn får tillräckligt stöd och avlastning för att hantera de fysiska och psykiska påfrestningarna. Men hur?
Utan tillräcklig egentid och avlastning blir det svårt för föräldrarna att kunna återhämta sig och ta hand om sin egen hälsa men hur ska det ens ske? Familjer med familjemedlemmar som fungerar som stöd är guld värt men inte alla vågar ta sig an den stora uppgiften att ta hand om barnet som har medföljande flertalet olika behov som måste uppfyllas. Dessutom har många av de föräldrar jag pratat med tydligt uttryckt att de inte vill lämna bort sitt barn för räkningen kommer snabbt åter. Barnets stress av att vara bortlämnat är inte värt det. Andra vittnar om korttidsboenden och stödfamiljer som fungerar och som verkligen är den avlastning som behövs men långt ifrån alla har det så.
Hur gör man för att ge dessa föräldrar det stöd de behöver för att först och främst skydda sin egen hälsa så att de kan vara fungerande föräldrar till sina barn? Hur tar vi bort skammen över att må dåligt för att vi inte räcker till och för att vår egen hälsa sviktar?
För en förälder med ett funktionsnedsatt barn minskar stressen när saker fungerar. När barnet är omgivet av struktur, får tillräckligt med vård och har tillgång till allt det har rätt till. När samverkan kring barnet är funktionellt. När de som är huvudansvariga för barnet är samstämda och överens. Då lättar den eventuella bördan som man kan känna att man bär och som många bär utan att ens våga erkänna den.
När vårdnadshavarna däremot inte är överens om hur barnet ska skötas, rutiner och struktur ska skötas och de inte ser behovet av omsorg på samma sätt, ibland inte på samma sätt alls, då kan denna börda och risken för föräldrars ohälsa öka ännu mer och då har jag inte ens nämnt barnets hälsa, vilket denna text inte ska fokusera på men som någon kanske tänker till på ändå.
Kanske har jag väckt lite tankar med mina ord, kanske känner du igen dig, kanske vill du kommentera eller prata om detta. Berätta gärna vad du tycker!
/Carola lind
